Låt mig få presentera familjens minsta medlem, Lillen 11 månader och en vecka.
Så liten, men ändå känns han så stor när vi tittar i backspegeln på de 11 månader som gått. Ännu märkligare känns det för mig när jag tänker mig ett år tillbaka i tiden. Då tillbringade jag mina dagar i sängen och soffan på grund av det höga blodtryck jag fått.
Lillens absoluta favoriter här i livet är kossor, Fattig Bonddräng och sin gosekanin Skronk. Han går inte än, men tar sig fram i en faslig fart längs med möbler och tar sig krypande fram i en hastighet som är imponerande. Han förstår ord som kossa, häst, gris, får, lampa, bunke, slev, välling, flaska, napp.... ja listan kan göras lång. Ja och så mamma, pappa och brorsan är såklart ord han förstår också :)
Han har en mycket bestämd vilja. Har börjat peka på saker han vill ha och det är svårt att hålla leendet tillbaka när han står och håller i sig i köksskåpet med ena handen, pekar med den andra på plastsleven som hänger på väggen och säger "da da da da da da da". Sen tittar han på oss..... och så låter det "da da da da da" igen och han pekar och viftar för fullt.
Ändrar vi på något i ett rum, sätter upp nya gardiner, lägger på en matta eller byter ut prynadssaker ser han det direkt. Då är det ett väldigt viftande och pekande från honom och han ger sig knappt förrän han fått titta närmare på det nya. En tomte som vi nu till julen satt i fönstret i vardagsrummet fick vi ta bort för att han vägrade äta välling av upphetsning över nykomlingen. Mattan i samma rum ställde också till en del problem i början, men idag har han vant sig vid den även om han tycker det är lite obehagligt att krypa på den.
Han gillar faktiskt att sova, hur svårt det än ibland är att tro det. Just nu sover han i en magisk spjälsäng som många småttingar i släkten sovit i, bl a hans pappa. Efter många månader av total och envis vägran att sova i spjälsäng, åkte Lillen och hans pappa dit pappa har rötterna, i Värmland. Där fick Lillen testa denna magiska spjälsäng och det gick så bra att sängen nu står här i Haninge och lillen sussar i den varje natt. Visst, alla nattningar är inte lätta. Lillen är mycket envis av sig. Skronk ska lyftas ut ur sängen först innan han kommer till ro, täcket måste bökas runt med först några gånger och så måste Lillen få allt "spring" ur benen och få bort "myrorna i rumpan". DET kan ta sin lilla tid, men om allt klaffar, om Lillen är mätt i magen och lagom trött då gosar han ner sig i sin kudde, helst liggandes på mage och efter några minuter sover han gott, till nynnandet av Fattig Bonddräng. Örngottet han har på kudden är det givetvis kossor på.
Lillen älskar kramar, pussar och närhet. Ser han att jag och pappa hans pussas, kommer han krypande och vill vara med och delar gärna ut pussar till oss båda, blöta sådana. Han lägger gärna sina små händer på varsin sida om mitt ansikte och tittar mig djupt i ögonen, gnuggar sin näsa mot min näsa.
Att äta är också spännande tycker han, bara det inte är för stora bitar i maten. Kex och bröd med smör på mumsar han däremot gärna i sig, frikadeller likaså. Men annan mat måste mosas ganska kraftigt och än sålänge är det storleken på 8 månaders maten vi kämpar med om vi köper färdigt. Banan och päronyoghurt tillhör favoriten av efterrätter/mellanmål. Prövar vi någon annan gör han grimaser som är värda att fånga på film. Välling slinker däremot ner lätt, men det är jättenoga att han får peka på och vinka till alla lampor som lyser i det rum där han äter välling. Får han inte det, så vägrar han äta!
När jag till slut ikväll fick Lillen att somna, stod jag en lång stund och tittade på det lilla knyttet innan jag la på täcket över benen på honom. Man får absolut inte lägga på för mycket täcke, det gillar han inte. Han låg på mage, med armarna och benen under sig, rumpan upp i vädret. Så liten, men ändå så stor mot för 11 månader sen... fick tårar i ögonen där jag stod och kände att all kamp idag med sömn och mat, vad spelar det för roll?? Han sover nu, gott och tryggt och är trots sin litenhet den person i vår familj som tar upp mest plats i våra hjärtan.
/Lisa
lördag 28 januari 2012
torsdag 15 december 2011
Hänsyn, respekt och omtanke
Jag har formulerat massor av blogginlägg i mitt huvud senaste veckan, men tiden att få ner det i bloggen har inte funnits. Tankarna har farit omkring runt föräldraledighet, barn, julen och jobb. Men istället knyter jag i det här inlägget an till ämnet jag skrev om förra gången, hur man ser på sin omgivning.
Det kan inte sägas nog med gånger, men de egenskaperna som står i rubriken verkar mer och mer försvinna från människorna runt oss. Nu menar jag givetvis inte min familj och mina vänner, men alla de man möter i affärern, i trafiken, på nätet, på gymmet osv.
Igår kväll körde jag pinsamt nog fel när jag skulle iväg på ett ärende och hamnade på en mörk skogsväg. En sån mörk slingrande väg där man välkomnar att man kan använda helljuset. Tyvärr verkade varenda bilist jag mötte inte ha någon som helst aning om HUR man använder helljuset. En del struntade helt i att blända av, några bländade av när jag hysteriskt började blinka med mitt helljus för att få dem att förstå, och så satte de igång helljuset igen INNAN de passerat mig. Ja ja, vad säger man *suck*
Råkade ut för en sak förra veckan som gjorde mig väldigt ledsen. Jag har en hemsida där jag lägger ut inte bara mitt släktträd, utan också annan information jag hittar om intressanta torp, gårdar och platser i min släkt. Efter mycket funderande la jag även ut några gamla foton där, från min mormors uppväxt. Som alltid på min hemsida när jag lägger ut egna bilder så skriver jag att man får låna om man frågar först. Jag lägger ju ut bilderna för att dela med mig så det är inte konstigt om någon mer tycker det är intressant. Men så hittade jag en annan hemsida där man publicerat massor av mitt material från min hemsida, inklusive bilderna från min mormors uppväxt, utan någon som helst kontroll hos mig om det var okej. Jag har mailat dem två gånger nu, men inget svar och bilderna ligger kvar. Usch, är just sånt här som får mig att bli så tveksam till att lägga ut personliga saker på internet. Respekt för andras arbete, privatliv.... var är den??
Lämnar ändå det här ämnet nu, vill inte förstöra mina dagar med att muttra om folk i min omgivning, men det är väldigt trist att det är såhär :(
I skrivande stund står lillen, 10 månader nästa vecka, vid grinden ut till hallen. Han "ropar" lite ut i hallen. Kanske ropar han på sin storebror, kanske på pappa. Och då och då vänder han sig om, lägger huvudet på sned och ler mot mig, vinkar till lampan eller låter "brrrrrrr". Kärlek till 100% i den lille herren. Kort och gott 74 cm kärlek och gos, paketerat (idag) i en mörkblå body och ljusblå sparkbyxor med Nalle Puhtryck fram :)
/Lisa
"Jaja, i vilket fall som helst så växer det hallon bakom skithuset"
(Sagt av min mormor och fritt översatt ungefär: nä, nu lägger vid det bakom oss och går vidare)
Det kan inte sägas nog med gånger, men de egenskaperna som står i rubriken verkar mer och mer försvinna från människorna runt oss. Nu menar jag givetvis inte min familj och mina vänner, men alla de man möter i affärern, i trafiken, på nätet, på gymmet osv.
Igår kväll körde jag pinsamt nog fel när jag skulle iväg på ett ärende och hamnade på en mörk skogsväg. En sån mörk slingrande väg där man välkomnar att man kan använda helljuset. Tyvärr verkade varenda bilist jag mötte inte ha någon som helst aning om HUR man använder helljuset. En del struntade helt i att blända av, några bländade av när jag hysteriskt började blinka med mitt helljus för att få dem att förstå, och så satte de igång helljuset igen INNAN de passerat mig. Ja ja, vad säger man *suck*
Råkade ut för en sak förra veckan som gjorde mig väldigt ledsen. Jag har en hemsida där jag lägger ut inte bara mitt släktträd, utan också annan information jag hittar om intressanta torp, gårdar och platser i min släkt. Efter mycket funderande la jag även ut några gamla foton där, från min mormors uppväxt. Som alltid på min hemsida när jag lägger ut egna bilder så skriver jag att man får låna om man frågar först. Jag lägger ju ut bilderna för att dela med mig så det är inte konstigt om någon mer tycker det är intressant. Men så hittade jag en annan hemsida där man publicerat massor av mitt material från min hemsida, inklusive bilderna från min mormors uppväxt, utan någon som helst kontroll hos mig om det var okej. Jag har mailat dem två gånger nu, men inget svar och bilderna ligger kvar. Usch, är just sånt här som får mig att bli så tveksam till att lägga ut personliga saker på internet. Respekt för andras arbete, privatliv.... var är den??
Lämnar ändå det här ämnet nu, vill inte förstöra mina dagar med att muttra om folk i min omgivning, men det är väldigt trist att det är såhär :(
I skrivande stund står lillen, 10 månader nästa vecka, vid grinden ut till hallen. Han "ropar" lite ut i hallen. Kanske ropar han på sin storebror, kanske på pappa. Och då och då vänder han sig om, lägger huvudet på sned och ler mot mig, vinkar till lampan eller låter "brrrrrrr". Kärlek till 100% i den lille herren. Kort och gott 74 cm kärlek och gos, paketerat (idag) i en mörkblå body och ljusblå sparkbyxor med Nalle Puhtryck fram :)
/Lisa
"Jaja, i vilket fall som helst så växer det hallon bakom skithuset"
(Sagt av min mormor och fritt översatt ungefär: nä, nu lägger vid det bakom oss och går vidare)
söndag 27 november 2011
Hur ser du på din omgivning?
För varje år som går blir jag mer och mer förvånad över hur vi bemöter folk i vår omgivning. Allt vanligare blir att man helt enkelt ignorerar folk, armbågar sig fram, står i vägen... det viktigaste är att man själv kommer fram.
Jag som ofta är ute i affärer med barnvagn märker från väldigt många att man är ett irritationsmoment. Man står i vägen, och folk tränger sig gärna förbi en i gångar i affären, med sin packning eller halva de själva ÖVER min barnvagn. Att jag står så mycket som möjligt åt sidan, att jag också har rätt att gå in i en affär och handla, eller att jag faktiskt kan flytta på mig om de ber mig, det verkar de inte tänka på.
Ett exempel från idag är när jag, maken och lillen kom till babysimmet. Först kommer man in i ett litet kapprum, det ska man sen igenom och vidare bort mot bassäng och omklädningsrum. I kapprummet var det ett större sällskap, tror det var fyra vuxna och två små barn. Mitt i gången sitter en pappa med en liten bebis i knät. Han pratar med mamman som sitter på bänken precis bredvid. När vi är tre meter från honom tittar han åt vårt håll men gör inte en min av att flytta sig lite åt sidan så att vi kommer förbi. Jag hade som val att tränga/klämma mig förbi honom eller be honom flytta på sig. Av ren irritation gjorde jag det sistnämnda bara för att påvisa att han faktiskt satt ivägen. Hade han t ex hållt på och klä på ett barn hade jag givetvis väntat, eller försökt komma förbi utan att störa, men nu var det så tydligt att han helt enkelt struntade i att vi kom och skulle fram.
I trafiken är det samma mentalitet tycker jag. Gör man inte som de tycker så hänger de på tutan. Inte ett käckt "tut-tut" som för att påminna att köra vid ett trafikljus utan ett ilsket "tuuuuuut". Folk sicksackar mellan filerna för att komma först fram, struntar totalt i att blinka i korsningar och rondeller. Och så min absoluta favorit.... när de ligger preciiiiis bakom min bil när jag kör och vid första bästa tillfälle gasar de ilsket förbi mig fast jag till och med ligger lite över hastighetsbegränsningen. Vad händer? Jo, de hamnar precis före mig i nästa korsning eller på väg in i nästa rondell. Längre än så kommer de aldrig.
Vi har två ställen här i Haninge där de som jobbar är helt fantastiska! Två ställen där man blir glad av att gå in för att de som jobbar där är genuint intresserade av att hjälpa en, faktiskt glada av att man är där. Det ena är Itrim Haninge och det andra är Apoteket i Västerhaninge. En ros till dem som jobbar där :)
Det jag vill säga med det här inlägget är att jag inte förstår mig på en del människor. Istället för att kräva att man ska få gå före i kön i mataffären för att man bara har en sak man ska handla, eller till och med tränga sig, kan man fråga istället. Tränger sig någon blir jag anti direkt, men som häromdagen på Konsum när det kom en äldre kvinna och frågade om hon fick gå före mig för att hon bara hade en liter mjölk hon skulle handla, då släpper jag gärna henne före mig!
"Den omtanke som visas idag, kan bära frukt i morgon"
Mahatma Gandhi
/Lisa
Jag som ofta är ute i affärer med barnvagn märker från väldigt många att man är ett irritationsmoment. Man står i vägen, och folk tränger sig gärna förbi en i gångar i affären, med sin packning eller halva de själva ÖVER min barnvagn. Att jag står så mycket som möjligt åt sidan, att jag också har rätt att gå in i en affär och handla, eller att jag faktiskt kan flytta på mig om de ber mig, det verkar de inte tänka på.
Ett exempel från idag är när jag, maken och lillen kom till babysimmet. Först kommer man in i ett litet kapprum, det ska man sen igenom och vidare bort mot bassäng och omklädningsrum. I kapprummet var det ett större sällskap, tror det var fyra vuxna och två små barn. Mitt i gången sitter en pappa med en liten bebis i knät. Han pratar med mamman som sitter på bänken precis bredvid. När vi är tre meter från honom tittar han åt vårt håll men gör inte en min av att flytta sig lite åt sidan så att vi kommer förbi. Jag hade som val att tränga/klämma mig förbi honom eller be honom flytta på sig. Av ren irritation gjorde jag det sistnämnda bara för att påvisa att han faktiskt satt ivägen. Hade han t ex hållt på och klä på ett barn hade jag givetvis väntat, eller försökt komma förbi utan att störa, men nu var det så tydligt att han helt enkelt struntade i att vi kom och skulle fram.
I trafiken är det samma mentalitet tycker jag. Gör man inte som de tycker så hänger de på tutan. Inte ett käckt "tut-tut" som för att påminna att köra vid ett trafikljus utan ett ilsket "tuuuuuut". Folk sicksackar mellan filerna för att komma först fram, struntar totalt i att blinka i korsningar och rondeller. Och så min absoluta favorit.... när de ligger preciiiiis bakom min bil när jag kör och vid första bästa tillfälle gasar de ilsket förbi mig fast jag till och med ligger lite över hastighetsbegränsningen. Vad händer? Jo, de hamnar precis före mig i nästa korsning eller på väg in i nästa rondell. Längre än så kommer de aldrig.
Vi har två ställen här i Haninge där de som jobbar är helt fantastiska! Två ställen där man blir glad av att gå in för att de som jobbar där är genuint intresserade av att hjälpa en, faktiskt glada av att man är där. Det ena är Itrim Haninge och det andra är Apoteket i Västerhaninge. En ros till dem som jobbar där :)
Det jag vill säga med det här inlägget är att jag inte förstår mig på en del människor. Istället för att kräva att man ska få gå före i kön i mataffären för att man bara har en sak man ska handla, eller till och med tränga sig, kan man fråga istället. Tränger sig någon blir jag anti direkt, men som häromdagen på Konsum när det kom en äldre kvinna och frågade om hon fick gå före mig för att hon bara hade en liter mjölk hon skulle handla, då släpper jag gärna henne före mig!
"Den omtanke som visas idag, kan bära frukt i morgon"
Mahatma Gandhi
/Lisa
måndag 21 november 2011
Va, advent på söndag?? Då är det ju jul snart!!!
Jahapp och så infann sig julpaniken!
Började inse för några veckor sen när jag var och handlade på Coop och jag såg att de plockat fram julsakerna, att julen närmade sig. Jag köpte en krans att hänga på dörren, en liten tomte och nåt annat julpynt. När jag sen la undan sakerna när jag kom hem tänkte jag: Ja ja, jag lägger de här, är ju ändå så långt kvar till jul! Men nu är det inte det!
Någon som vet om det går att knäppa med fingrarna och så blir allt som man vill ha klart till jul klart på en sekund? Nähä, misstänkte väl att det inte gick ;)
Vi kämpar på med hallen här hemma. Spackling del 2 ska ske nu i veckan och knäppa jag ser fram emot att smacka på spackel på väggarna och kämpa med att få hörnorna bra. Ombyte förnöjer antar jag att det heter :)
När jag skrev blogg senast så hade jag som vana att sluta varje inlägg med ett ordspråk, några kloka ord som min älskade mormor brukade säga eller nåt citat, så jag tänkte ha det så även här. Och dagens kloka ord känns som helt rätt att börja med.
"Om du inte tror på änglar, har du inte träffat min mormor"
/Lisa
Började inse för några veckor sen när jag var och handlade på Coop och jag såg att de plockat fram julsakerna, att julen närmade sig. Jag köpte en krans att hänga på dörren, en liten tomte och nåt annat julpynt. När jag sen la undan sakerna när jag kom hem tänkte jag: Ja ja, jag lägger de här, är ju ändå så långt kvar till jul! Men nu är det inte det!
Någon som vet om det går att knäppa med fingrarna och så blir allt som man vill ha klart till jul klart på en sekund? Nähä, misstänkte väl att det inte gick ;)
Vi kämpar på med hallen här hemma. Spackling del 2 ska ske nu i veckan och knäppa jag ser fram emot att smacka på spackel på väggarna och kämpa med att få hörnorna bra. Ombyte förnöjer antar jag att det heter :)
När jag skrev blogg senast så hade jag som vana att sluta varje inlägg med ett ordspråk, några kloka ord som min älskade mormor brukade säga eller nåt citat, så jag tänkte ha det så även här. Och dagens kloka ord känns som helt rätt att börja med.
"Om du inte tror på änglar, har du inte träffat min mormor"
/Lisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)